Helena och hedern

IRAN, 1992

– Han ville röra mig. Det var så obehagligt. Så obehagligt. Jag var rädd. Och jag mindes mammas röst som sa till mig: ”Säg inte nej, annars händer något dåligt med dig”.

Mamma pratade om nånting, blod. Och jag visste inte. Mamma sa: Första gången man har sex måste det komma blod. Annars är man inte oskuld, annars kommer de inte acceptera dig, de kommer döda dig och de kommer att döda mig också.

Helena giftes bort när hon var 14.
Det är 25 år sedan.
Nu sitter hon hemma i Sandviken. Fri.
Men hon ser ofriheten breda ut sig, även i sin hemstad.
100 000 unga i Sverige, minst, som inte får välja vem de gifter sig med.
Det är därför hon vill berätta.

Foto: ANNA TÄRNHUVUD

HELENA FÖDS I IRAN, 1977

–  Mamma och pappa från Afghanistan. De flyttade till Iran.

– Familjen var bra. Pappa var kärleksfull. Mamma var kärleksfull. Mina syskon. Det var pappa som bestämde hela tiden hemma. Men han var snäll. Han styrde hemma, han bestämde. Han valde kläder åt mamma.

– När jag var liten flicka, 7–8 år, var jag glad, lekte med mina syskon, lekte med grannens barn, gick till skolan. Allt var frid och fröjd fram till att jag var sju år. Då fick jag inte leka med killkompisar. Vi skulle vara inne. Pappa sa ”Ni ska inte leka med killar. Ni är ungdomar. Ni får inte ha killkompisar.”

VÄSTERÅS, 2016

”ALLI”, 19:

”Jag ska döda dig! Säg ett sätt som du vill dö på, som gör att det ser ut som ett självmord. Du har två dagar på dig”.
Så säger pappan till sin dotter, när han får veta att hon chattat med en kille.
Alli måste ha heltäckande kläder, slöja. Får inte lära sig simma. Inte ha killkompisar. Pojkvän förbjudet.

Hon föreslår att familjen ska ta henne tillbaka till Syrien och döda henne där så att de kan säga att hon dött i kriget. Hon vill ändå inte leva.

Foto: PRIVAT

IRAN, 1992
– Jag var 14 år. En dag gick jag hem från skolan med min kusin och min bästa kompis.
– Pappa sa ”i dag kommer det en imam, och du gifter dig med din kusin. Vi har kommit överens.”
– Jag sa till pappa: ”Du skojar med mig”. Nej, sa pappa, ”Nej, det här är allvarligt”.
–  Jag började gråta, skrika och gråta, och farbror hörde. Han sa ”Du vet jag kommer att döda dig. Du kommer att bli dödad om du säger nej i dag framför imamen. Om du sitter och gråter, drar du skam över oss”.

Helenas mamma försökte skydda sin dotter, sa nej, ända in i slutet. För det blev hon misshandlad.
Helena gifte sig med sin kusin.
Han var 32. Hon 14.

– Jag var 14 bara. Jag visste ingenting: Vad är sex? Vad är blod? Vad är oskuld? Vad är inte oskuld? Jag hade inte ens fått min första mens.

– Det är kväll, jag måste gå till sovrummet med honom. Mamma går först, jag efter mamma. Mamma visar mig ett vitt lakan som jag ska torka mig på. Mamma pratade om blod som kommer när man har sex första gången. Jag har ingen aning om sex. För mig var det som ett mörkt hål som jag gick in i.

– Han kom in i rummet, han ville krama mig, han ville pussa mig, han ville kyssa mig. Jag kände mig äcklig. Jag puttade honom hela tiden och sa nej.
Jag grät, och låg i sängen. Jag rörde mig så mycket, så han tog ett bälte och band fast mina händer för att jag inte skulle  röra mig. Sen höll jag på att skrika och han höll för min mun för att andra inte skulle höra.

– Dagen efter ropade de på alla i familjen och släkten, äldre kvinnor. Hans och min släkt. De visade tyget med blod: tittade på den för att jag var oskuld.

– Det var hemskt, jag var i köket och höll på att laga mat, och det var hemsk, jag skämdes, jag skämdes, jag tänkte Gud vad de håller på. Men mamma sa: Det är tradition, de måste, annars tror de inte att du är oskuld.

UMEÅ, 2016

”JIAN”, 19 och ”TARA”, 22:
Två systrar.  Det enda de vill är att studera.
Men de ska giftas bort till släktingar.
De får inte ha killkompisar eller jobba i skolarbeten tillsammans med pojkar. Då får de stryk.

I smyg söker de in på Kungliga tekniska högskolan i Stockholm och universitetet i Uppsala.
Kommer in, och rymmer.
Mamman, pappan, en bror och en svåger hittar Tara vid inskrivningen vid KTH. De drar in henne i en bil, kidnappar henne tillbaka till Umeå.
Pappan skäms inför släktingar och vänner. Han lovar ta ut henne i skogen, döda henne.
Föräldrarna och storasystern döms till fängelse.

Systrarna som bara ville plugga lever gömda nu.

Foto: ANNA TÄRNHUVUD

IRAN, 1992
–  Tänk så hemskt. Man går till skolan, sen kommer man hem och de kommer och berättar: ”Du ska gifta dig i kväll”. Sedan bryter man alla kontakter på en gång. Man lämnar kompisar, kusiner, allt. Man är inte tjej längre, man är fru. Man ska säga ja åt allt, till sin man.

Snart efter bröllopet börjde Helena må illa.
Något växte i henne. Hon var ett barn som skulle få barn.

– Jag kom hem och sa att jag var gravid. Han sa: ”Hoppas det är en son. Hoppas det inte är en flicka” Jag blev ledsen. Jag tänkte: Jag bestämmer inte om det blir en flicka eller en pojke.
– Det var svårt. Jag var liten, mådde jättedåligt. Sen fick jag barn.

Foto: PRIVAT

Här är Helena 15 år, och håller sin äldste son i famnen.

Helena funderar.
I svensk media blir en endaste liten våldtäkt en nyhet.
Kvinnor som hålls fångna, avstängda från omvärlden och våldtas under flera år blir världsnyheter. Namnen kända. Natascha Kampusch. Elisabeth Fritzl. Michelle Knight.
Helenas namn borde vara med på listan.

Men om sådana som hon räknades, skulle listan bli oändlig.

– Vad är våldtäkt?
– I min kultur får man inte säga nej till sin man.
– Här i Sverige är det annat. Det är som dag och natt. Dag och natt. I min värld är det natt – män har rätt till kvinnors sexualitet, kropp, kläder. Liv. Helt enkelt ägare. Jag äger min bil. Jag äger mitt hus. Han äger mig. Man har inget liv.

GÖTEBORG,  2013

”ANNA”, 23:

En sluten, kristen församling. Många kallar den sekt.
Villa. Fint område. Pappa läkare.
Anna är gay, men vågar inte komma ut.
Församlingen har valt ut en man åt henne.

När familjen börjar misstänka att hon gillar tjejer, får hon stryk av sin bror. Hotas. Trakasseras. De kollar hennes mobil.
Socialtjänsten tycker inte det här räknas som hederskultur. Hon är ju ”etnisk svensk”.

Foto: PRIVAT

IRAN, 1997
Här står hon, till höger, bredvid sin syster, 19 år gammal och trebarnsmamma.
– När jag fyllde 19 födde jag min dotter.
– Det var en annan känsla. Det var kanske dumt tänkt, men jag tänkte Gud nu är jag inte ensam. Min mamma älskade mig och jag tänkte jag kommer ge henne kärlek som min mamma gav mig. Hon kommer att få allt. Jag tänkte den dagen: Aldrig. Jag kommer inte göra som min mamma och pappa har gjort mot mig. Jag kommer ge henne all kärlek som hon behöver.

IRAN, 2005
I 13 år levde hon med honom, födde fyra barn.
Då bestämde hon sig: hon skulle ge dem frihet. Hur mycket den än kostar.
Döden, kanske. Men hon tog dem med sig och flydde.

SVERIGE, 2011
Tillsammans med barnen levde Helena gömd, på olika platser i Iran. Hon fick kontakt med FN, och efter sex års väntan valdes hon och barnen ut som kvotflyktingar för att komma till Sverige.
Där skulle de bli fria.

Men släkten ville hämnas.
– Min syrra, mina fyra bröder, lämnade mig: De sa: Vi har inte längre någon syster.
– Min äldste bror sa: Du är en hora.
– När jag flydde hit hade min familj, min släkt, ett familjemöte om hur de skulle upprätta sin heder. Mina bröder lovade hjälpa min exman att ta mig till Iran.

SKELLEFTEÅ, 2016

”MARIAM”, 16:

Hon får regelbundet stryk av sin pappa.
Piskrapp av skärp och elsladdar.
Sparkar.  Knytnävsslag mot huvudet.
När hon läser romaner. Chattar med killar. Skattar vid fel tillfälle. Bär slöjan fel.

Lärarna öser beröm. Duktig. Ambitiös.
Men hon gråter när någon frågar hur hon mår.
Ibland kommer hon inte till lektionerna.
En tant hittar henne i tårar, ensam i skogen.

Familjen har berättat, sedan hon gick i åttan, att hon ska giftas bort med en äldre man i Afghanistan.
Hon vill ta sitt liv. Känner sig ensam i världen.
Berättar till slut i skolan.
Nu lever Mariam gömd.
Hon saknar sin mamma och sina syskon, men försöker glömma att hon någonsin haft en familj.

Foto: ANNA TÄRNHUVUD

SANDVIKEN, 2012
– Min mamma är sjuk, ligger på sjukhuset med hjärtproblem. Jag reste till Iran.
Helena lämnade yngste sonen, som var 8 år, hemma med de äldre barnen, som var i tonåren.
Hon köpte flygbiljetter för en vecka, åkte till Iran.

Men hon var lurad.
In i ett nät, vävt av hennes syster och bröder, för att att hennes exman skulle kunna kidnappa henne.
– Jag kom ut från sjukhuset och det kom en svart bil och jag stannade en bil. I framsätet satt min exman och hans vänner. Han hade en pistol. ”Jag har väntat på dig”. Jag tänkte: nu är mitt liv slut. Han tog mig till Afghanistan.
– Han grävde en jättestor grav till mig och visade mig varje dag: ”Här är din grav. Här kommer du ligga. Jag har rätt till det. Jag kommer inte bli straffad. Du har dragit skam över mig och min familj.”

Exmannen ville att Helena skulle ringa sina barn, få dem att komma.
Hon vägrade. Våldtogs och misshandlades. Blod överallt. Han bröt hennes ben för att hon inte ska kunna fly.
Men efter tio dagar tog hon sig från huset.
Utan något. Utan pengar.
Till slut fick hon hjälp.

Foto: ANNA TÄRNHUVUD

– Efter 45 dagar kom jag hem igen till Sverige. Mina barn var placerade i olika familjehem i Sverige. Det var en hemsk tid. Jag fick inte min yngste son tillbaka förrän efter två år, på grund av säkerhet och mina brister, enligt socialtjänsten.

STOCKHOLM, 2016

”Aslan”, 17:

Det är främst mamman som slår honom, på olika sätt, olika tillhyggen.
Våldet har minskat när han under senare år lärt sig lyda mer. Värst är det psykiska.
Får inte ha vänner. Inte flickvän. Inte fritidsaktiviteter. Inte skolresor eller läger. Klockas till och från skolan, måste ringa när han kommit fram, ringa när han slutat, tvingas hem direkt.
Han träffar en tjej, de blir kära. Relationen förbjuds. Mamman ber skolkuratorn säga åt tjejen att ta bort pussbild från Facebook som vanärar familjen.
Han ska giftas bort.

Han försöker dö genom att skära upp armarna. Blöder hela natten. Mamman hånskrattar på morgonen, tar honom inte till sjukhus.
Han överlever, och berättar i skolan.
Lever gömd nu.
Deprimerad. Men börjar få aptit igen.

Foto: ANNA TÄRNHUVUD

SVERIGE, 2017
– De har så många möjligheter. Jag har inte haft så mycket val. Om jag ska jämför mitt och min dotters liv: Hon bestämmer över sina kläder, över sitt liv, vart hon vill bo, kompisar, killkompisar. Det är hennes liv. Jag kan inte lägga mig i, jag vill inte styra hennes liv.

Helena är 39 år nu.
Hon har lärt sig svenska på SFI på bara åtta månader.
Tatuerat sig.
Tagit av sig slöjan.
Skaffat pojkvän – och gjort slut.
Jobbar, har egna pengar.
Har tagit körkort.
Lär sig cykla och simma.
Är fostermamma åt tre ensamkommande barn.
Låter sina barn leva som de vill, så länge de inte skadar någon annan.
Om Helena vuxit upp här skulle hon blivit politiker, tror hon.

Foto: ANNA TÄRNHUVUD

Men runt omkring sig ser hon  mönster som hon hoppades att hon aldrig skulle se igen.
Och statliga rapporter stödjer känslan. En från 2009 visade att 70 000 unga i Sverige inte fick välja vem de gifter sig med.
En ny från 2014 säger att över 100 000 killar och tjejer lever under hedersförtryck.

– Om det fortsätter så här är jag rädd för framtiden. Det blir som mitt hemland. Män bestämmer hur jag ska klä mig. Män sitter i Göteborg och säger att min dotter hamnar i helvetet om hon inte bär slöja. Det är mitt hemland! Det känns som jag inte bor i Sverige, jag är inte fri, för någon annan bestämmer. Och ingen reagerar. Ingen politiker säger något!

– Skolor. Lärare. Utbilda lärare. Prata mer om heder. De som jobbar på skyddade boenden: var inte rädda att höja er röst. De som jobbar i skolan: Var inte rädda. Se allvarligt på heder. Prata mer om heder.

Fotnot: De anonyma fallen är hämtade ur domar från svenska tings- och förvaltningsrätter.